Dagarna går, om än långsamt. Är nu tillbaka efter några dygn tillsammans med toalettstolen. Magsjuka är äckligt men det positiva i det hela är att jag glömt bort att jag ruvar. Man tänker liksom inte så mycket på prickens ”bo” utan lite mer fokuserat på att må så bra som möjligt. Mensvärken börjar tillta och jag anar oråd, känns inte så positivt tyvärr. Jag törs inte ens tänka på hur det känns om blodet ger sig tillkänna igen, jag vet inte om jag orkar igen. Första advent närmar sig och julen likaså, måtte det bara lyckas. Ut och handla julklappar, träffa gamla kompisar, gå på julfester och förväntas vara glad och upprymd på julafton med ett minus i bakfickan….NEJ TACK!
Jag vet inte riktigt när jag heller kan vänta mig att det ska komma. Läste nu senast att östrogentabletterna jag äter gör att mensen inte kommer förrän jag slutar med dem. Så med andra ord, att kontrollera trosorna vid varje toabesök för att få veta om man lyckats eller inte är alltså ingen idé. Jag är helt utom kontroll denna gång, å det ska ni veta är inget jag trivs med. Det molvärker lite och brösten känns som två stora blåmärksmeloner och allt detta vet jag beror på progesteronvaggisarna.
Sedan jag börjat med östrogentabletterna har jag haft en molande värk i övre delen av buken och trott att det beror på stress/magkatarr. Läste på bipacksedeln för tabletterna igår och upptäckte att dessa kan öka risken för bukspottskörtelinflammation. Paniiiiik…har doktorn inte tänkt på det? Jag har ju berättat! Jag mailar kliniken och de har ringt idag. Jag har därför varit och tagit blodprov för att utesluta att bukspottskörteln inte är påverkad. Har inte fått svar ännu. Ja, är det inte det ena, så är det det andra. Snart är jag expert på astma, allergi, reflux, kolik, gallbesvär, hjärtklappning, sömnproblem, infertilitet, bukspottskörtelinflammation…listan kan göras lång. Hör av er om det är lång kö på sjukvårdsrådgivningens telefonrådgivning så gör jag ett försök.
Jag har faktiskt ingen aning hur jag ska räkna. Eftersom embryot denna gång är äldre så borde jag typ egentligen vara på ruvardag 8. Fast sist jag räknade ruvardag så var ju embryot 2 dagar och dagen efter återföring var ruvardag 1. Nämen oj vad struligt det här är…och ifall ni undrar varför jag tycker ruvardagarna är viktiga så kan jag tala om att ruvartiden är tortyr. Å då skämtar jag inte, det är fruktansvärt! Allt hänger numer BARA på att embryot fortsätter utvecklas i min kropp. En konstig sak jag precis läst är att denna prick skulle kunna ”åka” omkring i vilken annan kvinnokropp som helst och det skulle ändå bli samma barn. Allt i pricken är redan programmerat och klart. Ganska självklart egentligen om man tänker efter, men ändå konstigt. Det är ganska mycket som är konstigt men vi försöker se det för vad det är. De två kvar i frysen får nu ligga kvar ett tag, kanske aldrig få chansen. Om detta försök också misslyckas så går vi ju på en lång behandling igen med sprutor, äggplock, spermaprov och ev. fler embryon till frys. OM vi vill så får vi betala 9000 kr och istället försöka med en frysis igen. Ett svårt etiskt dilemma som vi diskuterar om och om igen. Samtidigt som vi håller hoppet uppe om att vi inte ska behöva ta ställning till det.
(FET=Frozen Embryo Transfer)
13.45 hämtade D mig på jobbet. Ingen hade ringt och meddelat någonting från kliniken så vi antog att det skulle bli av. Framme på sjukhuset fick vi leta parkering en bra stund. 14.10 vandrar vi fram i korridoren, lite rädda att stöta på någon som skulle undra vad vi gjorde där. Vi närmar oss dörren till kvinnokliniken, D går lite framför mig, jag drar i det röda snöret som öppnar två svängdörrar…och vad händer….PANG! D får ena dörren upptryckt mitt i nyllet. OJ, AJ, AJ, AJ kved han fram. Torkade fingrarna mot tinningen, blödde det? Näe, syns det nåt? Näe. Det bara skakade till i hela huvudet. Väl i väntrummet skrattar vi åt det hela en stund. Sedan berättar han att han glömt att låsa toadörren när han var på innebandy i söndags. En tjej öppnade dörren och ursäktade sig. Vi skrattade lite till, sedan blev jag tyst och D frågar lite försynt. Har du ångrat dig nu? Kanske du inte vill ha fler barn med mig?…Jag funderar men svarar givetvis – Jo men det vill jag nog ändå.
Embryologen öppnar dörren och ropar upp oss. Jag klär av mig på underkroppen, D tar på sig en grön rock. Vi får uppge våra namn och personnummer. Embryologen uppger att man tog fram en blastocyst i morse för upptining som skötte sig precis som man önskat. Den hade fyllt på sig med vätska och expanderat? Vad nu det betyder. Embryot fick i alla fall toppbetyg! De andra två är kvar i frysen så länge. Jag lägger mig i gynstolen, doktorn tänder världens största strålkastare och riktar den mot min nedre region och stoppar in ett instrument som spänner upp hela härligheten. Sedan stoppar han in en låååång pincett och tvättar, inte en, utan TVÅ gånger. Det är inte skönt kan jag lova! En lång slang förs in i livmodern och embryologen hämtar vår lilla prick. Allt är över på kanske 10 minuter, jag får ett graviditetstest i handen och en lapp med testdatum 8/12. 15.00 var jag tillbaka på jobbet. Denna gång vet ingen om vad jag gjort, ganska skönt faktiskt! Nu är jag ruvare igen och har en ganska så positiv känsla för tillfället, hoppas den håller i sig i 9 månader till.
”De flesta par som är infertila upplever svår stress. Både att vara infertil och att genomgå behandling för sin barnlöshet är en källa till oro och stress, som kan bidra till psykisk obalans. Infertilitet anses som en av de största källorna till stress, jämförbar med att ha en kroppslig sjukdom såsom cancer. I olika undersökningar har par som genomgår behandling rankat den stress de upplever under behandlingen på andra plats efter den stress man upplever efter att ha förlorat en familjemedlem eller genomgått en skilsmässa.”
Text tagen från villhabarn.com
Många som träffar mig tycker jag är såååå lugn och samlad. Inte alls en stressad person. Nähä, nä just det, men ibland är det faktiskt kaos inombords, det är ju sådant som faktiskt inte syns, tror jag i alla fall. Jag har själv svårt för utåt stressade personer. I bland vore det kanske just det bästa…att släppa ut det. Men hur gör man?
D är på innebandymatch, W sitter och kollar i den stora leksakskatalogen med sin kompis A. De triggar varandra heeeela tiden. Den ena ska önska sig det och den andra ska önska sig det, det här kostar 399 kr ååååååhhhh den vill jag ha, å jag mé. Sådär fortsätter det hit och dit. Det brukar sluta i att någon sitter och grinar över att just jag inte har precis den där leksaken. Usch vilka bortskämda barn vi har, å det värsta av allt är att vi själva skapar det. Men det är kul att köpa saker till sitt barn. Ögonen tindrar och är stora som t-fat när vi går igenom den stora leksaksaffären. Men faktiskt så har W aldrig skrikit eller bråkat till sig saker, där går min gräns. Han är väldigt försiktig och strosar runt, tittar lite, tittar lite mer och tittar och tittar. Han har nämligen väldigt svårt för att bestämma sig men accepterar om leksaken han allra helst vill ha är för dyr. Nu nalkas ju julen och vi får påminna W tusen gånger om att man inte kan få allt som står på listan. Häromdagen bestämde han sig för att önska sig ett lasersvärd för 499 kr.
Jag: Men det är alldeles för dyrt, i sådana fall så skulle du inte få något mer. Kanske du ska önska dig något annat?
W: Men det är ju tomten som kommer med paketen, ni betalar ju inte ju!
Jag: Men tomten kanske inte heller har så mycket pengar
W: Men hans tomtenissar gör ju leksakerna, det har ju ni sagt!
Julen är mysig och innebär en hel del förväntningar. Från oss vuxna att dagen ska bli fridfull med god mat, snöflingor som dalar och glada lyckliga barn. Från barnen att tomten ska komma med så många klappar som möjligt. Jag önskar mig en enda sak i julklapp…ni kan ju gissa vad?
Var på VUL igår och slemhinnan i livmodern såg väldigt bra ut. Jag fick börja med vaggisar för att förbereda kroppen på återinförandet. Detta sker på tisdag kl. 14.20 förutsatt att något av våra 3 embryon klarar upptiningen. Diskuterade upptiningsprocessen med dr T igår, han förklarar att man tinar ett och ett åt gången. Jag frågade om man inte tinade alla för att se vilket som var absolut bäst. Jag tycker att man ska ”tömma skafferiet” för att öka förutsättningarna. Dr T tyckte jag resonerade vettigt…men om det första man tinar fram ser bra ut så tar man det. Chanserna att lyckas denna gång är enligt dr T lika stora som med vårt förra försök. Nu håller vi tummarna igen att det kanske, kanske är vår tur.
På träffen med barnmottagningen kom man fram till att W ska få prova en ny sömnmedicin som innehåller Melatonin. Men jag börjar känna mig en aning tveksam. Mitt förtroende för läkarkåren har desvärre blivit naggad i kanten under dessa år i svängen. Jag känner mer och mer att man bara försöker medicinera bort problemen och inte tar tag vad som är orsaken. Visst man kanske inte kan komma fram till orsaken men ändå. Jag vet inte alls, inte alls vad jag ska tro längre. Under perioden med Theralen så kan han ha fått kroniska tics och ingen sade någonting alls om det från december till juli…trots att ticsen börjat komma innan medicinstart. Doktorn vi träffade i onsdags tyckte absolut inte att vi skulle fortsätta med Theralen alls medan en annan doktor vi pratat med tyckte att i liten dos är det inte så farligt. Alla säger emot varandra och kommer med olika bud hela tiden. Träffar vi ytterligare en doktor så kanske Melatonin inte heller är bra.
Ja, vad ska man säga, vad ska man tro, vad ska vi göra? Hjälp!
Min lilla goa systerdotter är inlagd på sjukhuset pga en infektion (ev. svininfluensa). Allt väl så långt, hon har fått dropp och är piggare. I dag har man dock sett att hon har för lite blodplättar i blodet, vilket barn kan få om de har en kraftig infektion. Doktorn har ändå bestämt att göra en extra liten koll genom ett ryggmärgsprov. Lillan ska sövas ned på måndag för att göra detta, och det är ju bra så man är på säkra sidan. Under tiden blodplättarna ska återkomma så måste hon gå med en sorts hjälm på huvudet ifall hon ramlar och slår sig. Att slå sig så man får en liten liten blödning är inte alls bra då man har för lite blodplättar för då stannar inte blödningen, om jag förstått det hela korrekt. Hon får inte heller gå på dagis närmaste tiden. Så nu hejar vi fram blodplättarna hemma hos oss. Heja heja!!!
Annars har jag tillbringat dagen på sjukhuset idag. Det började med träff på barnmottagningen för W. Nu ska han få prova en ny medicin som innehåller Melantonin, en sorts medicin som ska reglera dygnsrytmen och få honom att somna lättare. Kanske kan funka? Vi får väl se. Måste dock vänta på medicinen ett par veckor eftersom man måste ansöka via läkemedelsverket. Någon större utredning blir inte i dagsläget i alla fall, bra eller dåligt…vet inte. Någonstans hade jag nog hoppats på att få en utredning för att få något slags slut, men det är väl bara att inse att det kanske inte blir något konkret slut på det här. Efter besöket på barnmottagningen var det dags för mig att försöka få hjälp med mina återkommande hjärtklappningsbesvär. Mitt hjärta började leva sitt eget liv under nässpraysbehandlingen i juli. Sedan har det bara eskalerat och blivit oftare och oftare. I natt vaknade jag av att hjärtat hoppade, skuttade och levde loppan i bröstkorgen. Somnade om när det lugnat sig efter 45 minuter. I morse började det om igen. Börjar kännas en aningens jobbigt faktiskt, särskilt när man inte får sova. Fick efter ett par timmar på akuten till slut påkopplat ett 24 timmars EKG och betablockerare utskrivet. Direkt jag lämnade sjukhuset började det sprattla och rulla runt, nog vore det attans om de inte såg vad som var problemet nu!
Det var min dag det, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Kram och puss till min lilla kämpe T idag!
I dag är en alldeles särskild dag, W har fått en liten pojkkusin, D har blivit morbror och jag moster igen. Välkommen till världen lilla du! Grattis till hela familjen. Alla mår bra så nu ser vi fram emot att få träffa honom.
Syster F har gjort ultraljud och i april någon gång väntas en liten flicka födas. Spännande! W och D har tagit vaccinationssprutan idag, känns bra att hela vår familj nu har det avklarat.