Graviditeten var lång, så länge vi längtat och väntat på detta. Graviditeten var en bergochdalbana, graviditeten var en känslostorm, vi var livrädda, överlyckliga och hade svårt att ta till oss det faktum att vi äntligen skulle få vara med om detta igen. Julen passerade rätt obemärkt förbi, jag blödde, mådde illa och hoppades, hoppades, hoppades. Blödningarna försvann men inte oron. När vi så nått till v.12 tyckte alla att…jamen nu kan du väl slappna av och njuta. Men näe, inte kunde jag det inte. Jag oroade mig för allt, lite molvärk kanske betydde missfall, sammandragningarna kanske betydde att jag skulle föda för tidigt, minskade fosterrörelser kanske betydde att bebisen dött i min mage. Det har man ju hört att det har hänt. Tänk att det jag väntat på så länge inte kändes roligt nu, jag borde väl skämmas. Alla peppade och stöttade men ingenting kändes bra. Jag konstaterade att jag inte kunde ta till mig detta fantastiska eftersom jag var så rädd att förlora det.
Jag växte och W var förväntansfull, ultraljuden visade att allt var normalt och att vi skulle få en till liten pojke. Jag började känna sparkar och det blev mer påtagligt att denna lilla prick inte var en liten prick längre. Illamåendet satt kvar till v.25 någongång, när väl det släppte började jag så smått glädjas åt min mage. Kanske skulle detta gå vägen…? Kunde det stämma? Ska vi få en liten pojke? Ska W få ett syskon? Ska vi få plocka ned vagnen från översta hyllan i förrådet, den som jag bara vågat snegla på år ut och år in. Vi gjorde ultraljud efter ultraljud, allt såg bra ut. Bebisen växte och mådde bra. Jag gick på aurorasamtal för att bearbeta förra förlossningen och tiden därefter. Vi börjar boa och renoverar tvättstugan. Sommaren kommer, det är varmt och soligt. Jag växer, växer och växer. Bebisen sparkar, sparkar och sparkar.
Torsdag den 29 juli 2010 kl. 07.00 kliver jag innanför dörrarna på förlossningen, D kommer strax efter. Vi får ett rum och får byta om. D passar väldigt bra i operationskläderna, så bra så att personalen på op. nästan undrar om han är en av personalen. Jag ligger i sängen och tänker att det är nu, nu det ska ske. Vi ska äntligen få se vårt fantastiska underverk. Väl på plats i op.salen får jag klämma på fingret, ekg-sladdar på hela kroppen, en kanyl i vardera hand och alla människor runt omkring mig är helt underbara. Jag får sitta på sängkanten lätt framåtböjd och narkosläkaren tvättar och klämmer, tvättar och ritar, tvättar lite till och ber mig sitta blixt stilla. Alla är tysta, bara radion spelar i det kalla sterila rummet. Då kommer en helt obeskrivligt, otrevlig känsla ut i höger ben, det ilar till och benet rycker till. Jag skriker högt AJ!!! ”Oj då säger narkosdoktorn, vad hände” Jag börjar gråta och skaka på sängen, barnmorskan, vår fantastiska underbara barnmorska kommer fram och ger mig en kram och säger ”det är ingen fara, sådant kan hända, vi får göra om det” D sitter bakom all personal och tittar på mig, han försöker le åt mig och visa att det här går så bra. Men jag ser i hans ögon att han är livrädd. Doktorn klämmer lite till, tvättar och ber mig sitta blixt stilla…igen. AJ! Skriker jag igen, samma hemska ilning. IGEN. Vad händer, tänker jag. Doktorn bakom min rygg mumlar något och personalen sneglar på varandra i rummet. Jag sitter och tänker att nu går allt åt skogen, allt jag laddat för, peppat för, samlat kraft för, bara rann ur mig. Nu kommer jag att måsta bli sövd, D får inte vara med och jag får inte se mitt barns födelse. Men så tredje gången gillt, bedövningen tar där den ska och jag blir alldeles konstig i hela kroppen. Personalen lägger omkull mig och tar fram en grön stor pappersduk. Doktorn som ska göra snittet kommer in och ler bakom sitt munskydd, de rakar mig, tvättar mig på magen och snart är det dags att börja.
Barnmorskan på aurorasamtalet hade sagt till oss att ”när ni hör sugen så föder ni snart barn, ta då tre djupa andetag”. Doktorn drar och sliter i min mage, någon torkar svett i hans panna, sugen går igång, en annan lägger sig över min mage och trycker och där…..Skriket, Alvins skrik. Älskade Alvin plockas ut och skriker ett riktigt högljutt skrik. ”mår han bra?” frågar jag. Doktorn svarar ”han mår alldeles förträffligt bra” Barnmorskan visar honom för mig, och han ser ut att vara väldigt lik W. D följer med och Alvin skriker och skriker. Jag ligger kvar och känner mig som världens stoltaste, lyckligaste och gladaste mamman i hela världen. Äntligen, det gick vägen. När D kommer tillbaka med honom sitter vi bara och tittar på Alvin och på varandra. Det gick, det funkade, vi lyckades. W har fått ett syskon, vi har fått en son. Mirakel finns!