….gravidtrött, illamående och julstök. Jag är i v.8, vi har fått se ett embryo på en liten tv-skärm vars hjärta pickar och pickar. Ett nytt liv växer i mig, äntligen!!! Jag är gravid, nu först börjar det sakta sakta sjunka in.
God Jul & Gott Nytt År
Vad jag mår illa idag. Sovit som en kratta och hållit kräket borta hela natten. Klev upp åt frukost, fick lägga mig på soffan. Har gjort några mindre försök att hjälpa D med städningen och julpyssla med W. Men emellanåt så gäller soffläge. Har just ätit ett äpple och druckit kolsyrat vatten, det var gott. Vi får väl ändå tro att det betyder att pricken håller på att växa på sig. Annars status quo, någon enstaka mindre blödning ger sig tillkänna då och då och vill inte släppa taget.
W har i helgen varit hos farmor och farfar och julpysslat. Han har bland annat gjort en tomte, julhjärta och glitterstjärna. Väldigt fina saker och W är stolt som en tupp. Snart ska jag hänga upp pepparkakor i köket…men jag måste erkänna att de luktar äckligt! Allt luktar äckligt! Undrar hur jag ska kunna jobba?
Tisdag och testdag närmar sig, känns i allafall bra att snart ta nästa steg. Hoppas bara på VUL innan jul så jag slipper gå och fundera på om pricken lever eller inte.
Lördagen den 28/11 hände det mest fantastiska…den magiska stickan visade ett tydligt och fint PLUS!!!! Ett plus, faktiskt så var det så. Jag trodde inte mina ögon, kunde det stämma, eller? Näe, nåt måste vara fel, fast visar det plus så är det ju så. Jaha, och hur reagerar jag nu då? Irrade omkring ett tag för att sedan meddela D, som var precis lika frågande som jag. Lite glada blev vi ändå men eftersom jag till och från sedan dess blöder, dock vääääldig lite och senaste tre dagarna har det stannat av, men ändå. Vad betyder det? Håller jag på att få missfall eller är det kanske helt normalt, vad vet jag? Jag har svårt att tänka på någonting annat för tillfället, kliniken hälsar bara att vi får vänta tills den riktiga testdagen 8/12. Sedan kan man inte bekräfta någon graviditet förrän ultraljudet v.7.
Jag lever i ett vakum, orkar inte jobba, orkar inte tänka, orkar bara kolla trosorna och torka mig, om och om igen. Är livrädd att vakna en morgon med blod fulla trosorna. Varken jag eller D är speciellt glada, vi har knappt pratat om det och går bara omkring i en overklig bubbla och väntar. Nästa etapp är 8/12 oj så långt det är dit.