Halloween hos oss

I dag har jag varit och shoppat lite kläder, en längre skjorta som döljer min numer fläskiga mage. Att proppa i sig hormoner innebär för nästan alla viktuppgång. Jag har visserligen haft en mage kvar från W men att först äta Pergotime i ett år och sedan toppa med en IVF behandling gör inte direkt susen för figuren. Alla kläder jag har sitter tajt över magen och jag ser nygravid ut. Orättvist? Ja såklart men det är också det man får ta, det är nämligen mycket man faktiskt får ta. Men okej, nu är det så här. Jag och D måste göra det här annars får vi inga fler barn, ganska enkelt egentligen, men ack så svårt att acceptera. I dag kom mensen och Femanest är påbörjat…biverkningar? Jo minsann, viktuppgång och vätskeansamling…perfekt!

W har som han säger ”gått halloween” idag tillsammans med sin kompis. W hade en heltäckande dräkt och en lie, hans kompis är lite rädd för sånt där så han hade sin riddardräkt. Jag och mamman till kompisen bestämde att de skulle få gå och knacka dörr och säga ”glad halloween”. Barnen köpte det, lite protester blev det men sen sprang de iväg, glada i hågen och hoppades att ingen skulle känna igen dom. Det gick ca 2 minuter så var W tillbaka, han hade fått en mandarin av grannen. Sedan gick ytterligare ett par minuter så var han tillbaka igen, med en till mandarin. Kort därefter fick han ett päron av som han säger ”de kinesiska” och avslutningsvis kom han hem med ett stort rött äpple. Så nu mina vänner finns det massor av frukt hemma hos oss, om ni vill komma och smaka!

Den som väntar…

Ja så har det nu gått 40 dagar sedan förra mensen, inte känns den ens som att den är på gång. Jag blir galen av att vänta, det är liksom inte min grej. Egentligen så har jag inget tålamod alls, inte i någonting jag gör. När jag har bestämt mig för något så vill jag att det ska hända direkt! När jag och D målar om hemma så får han göra pill-jobbet med maskering och måla runt fönster. Jag vill rolla, så det blir resultat direkt och händer något. Usch så tråkigt det är att vänta. Jag försöker alltid välja den kö som troligtvis går snabbast eller smartaste vägen där det är minst trafik. Men nu får jag glatt vänta, kan inte påverka någonting alls. Måste erkänna att jag är en aningens stressad över hela situationen.

Annars mår jag rätt så bra för tillfället, jag är glad över allt jag har och än så länge har inte vår relation tagit skada av behandlingen. Tillsammans blir vi nu bara starkare och starkare. Japp det blir vi, det har jag bestämt!

Nu vänder vi blad

Ny och fräsch sida och nya friska tag! Tänk vad lite positiva vibbar kan göra. Som D skulle säga ”Nu kör vi”

En helt ny dimension

Vår familj har tagit ett stort kliv framåt. W har somnat själv 4 kvällar i rad!!!!! Det är det näst bästa efter att få ett plus på stickan. Det är en helt fantastisk känsla som kanske kan låta som en skitsak i mångas öron men inte i våra. I början på veckan gick jag upp med honom kl 19.15 och kom ned för lite egentid kl. 21.45, då var jag nära på att få ett smärre sammanbrott. Ringde D (som då var i Göteborg) och grät men det var också starskottet på att jobba stenhårt på att han ska somna själv. Det hela har gått relativt smärtfritt men det är ännu bara D som har provat eftersom han är W:s stora favorit. Att det nu funkat ett par kvällar känns absolut inte som en garanti, vi ropar aldrig hej vad gäller sömnen hos W.

Här om kvällen satt vi och tänkte tillbaka på tiden då han var bebis. Man kunde gå i 30 minuter med honom liggande i vagnen, råkade man måsta klia sig eller hosta så fick man gå 30 minuter till. Efter lääääänge lääääänge då han äntligen somnat och man var helt slut i benen, parkerade vagnen och satte sig ner, då vaknade han och kunde givetvis inte somna om eftersom han redan sovit i 10 minuter. När sedan kvällen kom så var han alldeles för övertrött för att kunna somna. Kvällsnattningen har aldrig aldrig kännts harmonisk för W förutom då han blev neddrogad av mediciner. Men nu hoppas vi att det här håller i sig och att vår familj får medvind i livet, det är vår tur nu!

Om känslan av att vara ofrivilligt barnlös

Tänk dig att du går i öknen, det är fruktansvärt varmt, så varmt att du inte vet var du ska ta vägen. Solen gassar hela dagen och ingen skugga finns någonstans i sikte. Det enda du ser är sand, sand, sand. För att ta sig framåt är det enda sättet att vandra i den stekheta sanden. Du är helt slut, flåsar och suktar efter att åtminstone fukta läpparna med lite vatten. Du är så hungrig att du inte tror att du orkar ett enda steg till men du måste kämpa. Någon gång emellanåt kommer någon förbi med ett glatt hejarop och säger ”kämpa på, det kommer att ordna sig” sedan är personen borta, lika snabbt som den kom. Du höjer huvudet en aning men bara en kort kort stund. 

Efter flera dagars promenad, fortfarande utan vatten och mat så ser du ett litet litet vattenhål långt därborta i horisonten. Du ökar takten och känner en liten förhoppning om att kanske få en gnutta styrka för att orka fortsätta. När du kommer fram till hålet har allt vatten dunstat, allt är borta, inte ens en endaste droppe finns kvar. En annan person kommer förbi och säger ” Vi får hoppas på det bästa, snart kanske det är din tur”. Och så fortsätter det, du hinner aldrig fram i tid, inte en enda gång till dessa vattenhål. Vattnet hinner dunsta precis innan du kommit fram. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Inget vatten kvar till dig inte, inte denna gång men kanske nästa. 

Du fortsätter att vandra men nu börjar det kännas hopplöst. Kommer du verkligen att orka hela vägen fram, eller är det dags att ge upp? Det mesta går nu på vilja. Det finns inte mycket kraft och energi kvar längre. Helt plötsligt kommer det förbi en person med ett stort vattenglas, tittar på dig och dricker stora ljudliga klunkar. Det ser helt fantastiskt gott ut, din torra hals skriker efter att få smaka. Men det går tyvärr inte, personen kan inte dela med sig, hur mycket den än vill. ”Tyvärr men jag håller tummarna att du snart ska få ditt vatten”. Dagarna går, nu ligger du stilla i den varma sanden och gråter. Du är uttorkad och svag men känner ändå att hoppet stiger något. Kanske är det din tur snart, eller inte. Snart kommer ytterligare en person förbi, med ett lika stort vattenglas. Personen dricker och tycker synd om dig. ”Jag önskar jag kunde dela med mig, men det går tyvärr inte”. Tårarna kommer igen och du försöker slicka i dig den lilla vätskan som bildas från dina ögon. Du ger inte upp, du försöker resa dig, benen känns vingliga och du är alldeles yr. Nu orkar du bara ligga ner och hoppas på det bästa. Ingen vet hur fortsättningen blir för dig, det enda folk vet är att nu är det bara upp till ödet att bestämma hur fortsättningen blir. Alla hoppas, alla tror på dig, alla vill ditt allra bästa men ingen kan göra någonting. Du är ensam, ensam och övergiven. Viljan att fortsätta kämpa minskar i långsam takt för varje minut som går. Ytterligare ett vattenhål dyker upp, kanske om du har tur får du smaka men det återstår att se.

Omstart

Jag har försökt ta fasta på att leva mellan behandlingarna, verkligen försökt! Det har gått ganska så bra faktiskt, vilket har inneburit att jag inte varit så aktiv på bloggen och ej heller på familjeliv. Behövde nog en paus från allt som har med sprutor, vaginala ultraljud, embryon hit och embryon dit, spermier, ägg, biverkningar, hopp, besvikelse och längtan att göra. Men nu är det snart dags för omstart, eller nästan omstart…vi får starta någonstans på mitten denna gång. Loppet är kortare och lite enklare men slutspurten är förmodligen lika hemsk. Så här ligger det till; När nästa mens kommer startar jag med Femanest, ett slags östrogen som ska bygga upp slemhinnan. Efter ca 12-14 dagar blir det vaginalt ultraljud för kontroll. Någon gång efter det är det dags för vaggisar…blä blä blä, men så är det. Vaggisarna ska omvandla slemhinnan så den blir graviditetsbevarande. Sedan blir det återföring av fryst embryo efter några dagar med dessa vaggisar. De 3 frostflingorna vi har är så kallade blastocyster vilket de kallas när de långtidsodlats i 5 dagar. Det är mycket positivt att ha fått blastocyster eftersom man vid en ev. nästa behandling törs vänta längre än förra gången, då har man bättre chans att sålla agnarna från vetet så att säga. Enligt dr S så trodde han att det fanns goda chanser att någon av dessa 3 kunde leda till en graviditet, men jag undrar egentligen vad som styr vilket man tar? Vi försöker förbereda oss på frågan att sätta tillbaka 2.

I helgen har vi varit på bröllop i Uppsala, D:s syster har gift sig. Det var en fin vigsel och en trevlig fest. Lyxigt att bo på hotell och tänka på annat för en gångs skull. Någon gång ska vi gifta oss också men nu har vi ju lagt pengarna på att göra barn istället så det får vänta.

Äntligen fredag

Vi var förra veckan på barnmottagningen för att diskutera W:s fortsatta sömnproblem. Nu ska vi få träffa en barnneurolog och en barnpsykolog. Vad jag förstod så blir det som en neuropsykiatrisk utredning, det känns lite läskigt men samtidigt vettigt. Vi kan inte hålla på att ge sömnmediciner utan att veta varför. Förra veckan var jag och träffade en sjukgymnast som ansåg att W hade sömnfobi, hon föreslog att vi skulle försöka leka oss till sängen. Förslagsvis vara ett nattåg som ska resa heeeeela natten och låter dudunk dudunk dudunk, få in rytmen liksom. Det skulle enligt henne vara bra ur ångestsynpunkt. Det lät som en bra idé tyckte både jag och D. Laddade till tusen föreslog vi att

Jag: Nu startar nattåget som ska resa heeeeela natten ända till Uppsala, kom så ska vi koppla på loket

W: Jag vill sova med pappa

Jag: Men kom så får du visa mig hur ett tåg låter, jag är inte riktigt säker på om jag vet hur det låter

W: Jag viiiiiilll sova med pappa

Jag.:Oj nu startar visst tåget, jag tror det låter dudunk, dudunk, dudunk men jag har ingen lokförare

W: Sluuuuuuuta, jag vill inte vara tåg, jag vill inte sova, jag vill sova med pappa

Till slut lyckades jag få honom att gå upp själv…visserligen som en björn men ändå. Jag tog fram 3 böcker (eftersom sjukgymnasten tyckte att vi skulle begränsa hans valmöjligheter då det är dags för sänggåendet) W bröt ihop totalt, jag hade sabbat alla hans trygga rutiner. Han ville inte alls, verkligen inte alls höra någon av de tre böckerna jag valt. Han satt på golvet och skrek rakt ut i en kvart. Jag fick ligga i hans säng i 1½ timma tills han somnat, det var den kvällen det. Åt helvete med alla tips och ideér, inget annat funkar förutom sömnmedicin så de så. Med andra ord, kanske befogat med en utredning ändå.

Att gå till dagmamman varje morgon är en lång kamp, han vill inte dit. Säger att han inte känner henne. Varje gång sitter han innanför hennes dörr och är ledsen. Senast igår satt vi i hallen på morgonen och jag försökte resonera med honom.

Jag: Men du vet att jag och pappa måste jobba och du måste vara hos I.

W: Men jag viiiiilll inte (det är mycket den pojken inte vill)

Jag: Men du kan ju inte vara hemma själv, det går inte

W: Men jag vill vara arbetslös

Så var det med det. En 5-åring som vill vara arbetslös för att han inte vill till dagmamman.

Nu är det iallafall helg, D har varit borta sedan onsdag och det märks på W. Han blir mer orolig då allt inte är som vanligt. Ikväll väntar tacomiddag och fredagsmys med chokladpudding och nötter. W är ruggit nöjd över att det är mååååånga timmar kvar tills det är måndag och han måste gå till dagmamman igen.

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu