Om livet

 

Ibland brukar jag gå omkring och nynna på den här fantastiska låten, jag bara älskar den! När man jobbar med sjuka människor och deras anhöriga får man ofta sig en tankeställare. Vill jag verkligen att mitt liv bara ska passera i väntan på att få något jag inte har? Egentligen inte så varför inte glädjas åt det jag har? Alltid svårt att ta fasta på men viktigt att ha med sig i svåra stunder. 

 

Det är nu som livet är mitt

jag har fått en stund här på jorden

och min längtan har fört mig hit

det jag saknat och det jag fått

 

Det är ändå vägen jag valt

min förtröstan långt bortom orden

som har visat en liten bit

av den himmel jag aldrig nått

 

Jag vill känna att jag lever

all den tid jag har

ska jag leva som jag vill

jag vill känna att jag lever

veta att jag räcker till

 

Jag har aldrig glömt vem jag var

jag har bara låtit det sova

kanske hade jag inget val

bara viljan att finnas kvar

 

Jag vill leva lycklig

för att jag är jag

kunna vara stark och fri

se hur natten går mot dag

 

Jag är här och mitt liv är bara mitt

och den himmel jag trodde fanns

ska jag hitta där nånstans

 

Jag vill känna att jag levt mitt liv 

”Lev mellan behandlingarna”

Något som många inte tänker på är att de flesta som genomgår IVF ofta har flera år bakom sig av gråt, kamp och misslyckade försök. Känslorna när man misslyckats med en behandling påminner mycket om alla de tidigare gångerna man fått minus på stickan. Skillnaden är att vi denna gång satsat lite mer, både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Fallet blir lite högre så att säga.

Då blodet kom denna gång hade jag inte höga tankar om mig själv, inte ens det här klarar jag av, doktorn serverar allt på ett silverfat och jag misslyckas ändå. D tycker inte att det är mitt fel, han försöker få mig att förstå att man inte kan styra över allt. Om man inte kan bestämma över det hela så kan man inte heller misslyckas. Han kanske har rätt, men då allt hänger på mig och min kropp så är det lätt att känna sig lite mindre bra.  

Tidigare i veckan pratade jag med en granntjej som genomgått 6 IVF behandlingar. De har nu adopterat. Tjejen i fråga blev gravid på 5:e behandlingen men det slutade i utomkvedshavandeskap och operation. Hon hade dålig kvalitét på sina ägg och han hade dåliga simmare. Kändes väldigt skönt att prata med någon som genomgått samma sak, samtalet blir på ett helt annat sätt och man behöver inte förklara detaljer. Hon gav oss ett råd på vägen för att orka fortsätta… ”lev mellan behandlingarna”, det känns ganska självklart men ändå inget man tänkt så mycket på. Vi försöker ta fasta på det istället för att bara sitta och vänta på nästa behandling, men det är lättare sagt än gjort.

Om dagen idag

Den 23/9 var min officiella testdag, alltså idag. Dagen då jag skulle gråta glädjetårar, dagen då jag skulle ringa kliniken och säga ”Tack för hjälpen, jag är gravid, dagen då jag skulle ringa min syster och meddela att vi skulle ha barn nästan samtidig, dagen då jag skulle ringa min svägerska och meddela att vi tillsammans skulle dricka alkoholfritt på K:s bröllop, dagen då jag och D skulle vara lyckliga och han skulle lägga handen på min mage och bara le, dagen då vi skulle ringa våra föräldrar och meddela att ”vi ska ha barn”.

Dagen idag är bara en helt vanlig onsdag som ingen kommer att komma ihåg.

Vad skriver jag här nu då…?

Ja, nu återstår en enda lång väntan. En väntan som känns som en hel evighet. Ingenting händer just nu, allt står stilla. Måste avvakta ytterligare besked från kliniken, undrar om de vill att jag ska ta ett test på onsdag ändå? Lägga 100 kr på att kissa på en sticka som visar det jag redan vet. Men jag är en duktig flicka, jag fortsätter med vaggisarna, jag tar dem precis när de skall tas och jag ligger ned så att inte allt ska rinna ut. Jag törs inte ta några egna beslut. Jag beordrades ju ändå att fortsätta med dessa och testa 23/9. Tiden går låååååångsamt lååååångsamt, inte mycket känns roligt. Vill bädda ner mig och sova fram till nästa chans som, jag vet, kommer att vara minst lika jobbig. Ett steg närmare slutstationen.

Resan är slut för denna gång

Det är höst ute, löven börjar falla det är kallt på morgnarna. Dagarna fortsätter att gå det kan ingen göra något åt, det kommer nya dagar, dagar som man ibland bara vill slippa men det går inte. Det fina 4-celliga embryo som återfördes för 2 veckor sen orkade inte fortsätta. Jag har börjat resa mig ur diket så smått, D är kvar, han hoppades mer, han trodde verkligen på denna gång, det tordes inte jag göra. Ärligt talat så börjar det kännas som att slutstationen närmar sig och sedan finns ingen fortsättning. Det finns inget kvar, inget mer att göra, det bara är så. Några stationer finns kvar och kanske stannar vi innan, kanske inte.

Det medföljande testet vi fick med oss från kliniken är förbrukat, jag har kissat MINUS igen. Småblöder fortfarande och det lilla pyre vi hoppats på droppar sakta sakta ur mig. Diket är djupt och brant men jag kämpar mig uppåt, jag har gjort det förr och jag gör det igen. Det är bara det att denna gång hade vi tyvärr hoppats på att någon byggt en bro över.

Ruvardag 14

Idag är allt nattsvart! Svart, tomt och kallt. Jag fick en liten blodblandad flytning imorse. Nu är det förmodligen kört, allt helvete vi gått igenom helt förgäves. Jag trasas sönder, smulas ner i små små bitar. Ramlar ner i ett djupt dike och orkar inte ta mig upp. Inte idag, kanske någon annan dag. Min kropp vill inte, min själ vill inget annat. Det gör så förbaskat ont att det man vill mest av allt i hela världen inte fungerar. Har gråtit mellan hembesöken idag, stängt in mig på kontoret och känner mig tom. Tom och helt värdelös. Kliniken vill att man väntar och testar på testdag (23/9) ändå. Ska även fortsätta med vaggisarna…men till vilken nytta? Jag orkar inte prata med någon, D får ta telefonen. Orkar inte förklara, berätta, beskriva, hålla skenet uppe,  inte just nu. Nu vill jag bara vara ifred, ensam med D och W. W håller oss uppe nu, han kräver ju sitt med mat och rutiner. Älskade älskade unge, tack för att du finns hos oss nu. Du som älskar oss villkorslöst trots att vi inte orkar vara världens bästa föräldrar på ett tag.

Kanske finns det en liten frostflinga på NUS som får flytta in, men inte än på ett tag. Vi får vänta, ha tålamod.

Ruvardag 13

Jaha, så då hade ytterligare en dag gått. Eftersom ägglossningen/äggplocket var för 14 dagar sedan så borde mensen komma rätt snart. Annars känne jag inget speciellt längre. Har inte mensvärk och inte ont i brösten. Magen är inte svullen längre och jag känner mig helt som vanligt.  Har haft en lite lugnare dag idag, jobbat till 14.00 och hunnit vila i soffan. Skönt! W har fått för sig att det bara är pappa som duger vid kvällsnattningen. D har tagit läggningen varje kväll i flera veckor, jag är så imponerad över hans enorma tålamod. Å tålamod det vet vi att vi behöver i denna situation. Utan D hade jag aldrig klarat det här.  I kväll ville dock W sova med mig…och det gick bra! Han strulade ingenting och lade sig och sov direkt efter kvällsboken. Vilken känsla! Bara de som har barn som strular när de ska sova vet vad jag pratar om. Tänk de som har det så här varje kväll, barnen somnar utan tjafs och kanske tillochmed utan att mamma eller pappa ligger där. Oj vad lyxigt!

Ja ja, jag vet jag ska inte gnälla. Jag har världens bästa sambo, jag älskar mitt barn mer än allt annat, vi har båda jobb och ett hus vi trivs jättebra med! Men det är också skönt att få vräka ur sig lite skit ibland.

Ruvardag 12

Denna väntan…ahh är såååå less. Idag är en jobbig dag, det går verkligen upp och ner. Tiden segar sig fram och just nu vill jag bara veta. Positivt eller negativt, jag vill veta nu! Nu! Inte vänta orkar inte vänta. Har haft en stressig dag på jobbet, W kan inte sova och verkar må sämre igen. Fick dock veta att W:s kompis storasyster har gjort operationen och att det troligtvis var en godartad tumör. Hon verkar må bra och det känns skönt. Har idag ringt en sjukgymnast för att få hjälp med W:s sömnfobi. Nu griper vi efter halmstrån.

Livet som ofrivilligt barnlös är inte att leka med. Tålamod, tålamod, tålamod…har man inte det går man under.

Ruvardag 11

Vi har fått besked om att vi har 3 små frostflingor i frysen på sjukhuset. Hi, hi, hi nästan trillingar…fast ändå inte. Konstigt det här. I dag känns det positivt och bra, om nu denna behandling inte lyckas så gör vi ju ett frysförsök nästa gång. Detta gör man i en ostimulerad cykel vilket innebär att vi får en till chans utan att jag måste gå igenom hela hormonresan. Jippie!

Om inte dessa 3 nedfrysta embryon används så måste kliniken enligt lag kasta dessa 2014-09-07. Känns väldigt märkligt. Bara sådär, kasta dem i soporna. Hur då? Tillsammans med sköterskans ouppätna makaronpudding eller?

Ruvardag 9

I dag fyller jag 31 år. Har haft fika för familj och släkt, fått bra presenter och många fina blommor. Vaknade imorse av kraftig mensvärk och tänkte att nu är det kört. Tog en tablett och tänkte…ja ja passar perfekt, börjar störtblöda och släkten kommer och grattar. Men peppar peppar än så länge ingen blödning.

Fick veta idag att W:s kompis storasyster som är 8 år har en hjärntumör, man vet ännu inte om den är ofarlig. Hon ska opereras på tisdag…idag känns allt relativt, idag har jag perspektiv på saker och ting.

Kram till henne

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu