Ruvardag 14
Idag är allt nattsvart! Svart, tomt och kallt. Jag fick en liten blodblandad flytning imorse. Nu är det förmodligen kört, allt helvete vi gått igenom helt förgäves. Jag trasas sönder, smulas ner i små små bitar. Ramlar ner i ett djupt dike och orkar inte ta mig upp. Inte idag, kanske någon annan dag. Min kropp vill inte, min själ vill inget annat. Det gör så förbaskat ont att det man vill mest av allt i hela världen inte fungerar. Har gråtit mellan hembesöken idag, stängt in mig på kontoret och känner mig tom. Tom och helt värdelös. Kliniken vill att man väntar och testar på testdag (23/9) ändå. Ska även fortsätta med vaggisarna…men till vilken nytta? Jag orkar inte prata med någon, D får ta telefonen. Orkar inte förklara, berätta, beskriva, hålla skenet uppe, inte just nu. Nu vill jag bara vara ifred, ensam med D och W. W håller oss uppe nu, han kräver ju sitt med mat och rutiner. Älskade älskade unge, tack för att du finns hos oss nu. Du som älskar oss villkorslöst trots att vi inte orkar vara världens bästa föräldrar på ett tag.
Kanske finns det en liten frostflinga på NUS som får flytta in, men inte än på ett tag. Vi får vänta, ha tålamod.
Försöker gång på gång gå in och läsa, men tårarna bara rullar. När du mår dåligt gör även en del av mig det. Jag finns här om du vill prata, när som helst! Kram
Kram, kram …..