Resan är slut för denna gång
Det är höst ute, löven börjar falla det är kallt på morgnarna. Dagarna fortsätter att gå det kan ingen göra något åt, det kommer nya dagar, dagar som man ibland bara vill slippa men det går inte. Det fina 4-celliga embryo som återfördes för 2 veckor sen orkade inte fortsätta. Jag har börjat resa mig ur diket så smått, D är kvar, han hoppades mer, han trodde verkligen på denna gång, det tordes inte jag göra. Ärligt talat så börjar det kännas som att slutstationen närmar sig och sedan finns ingen fortsättning. Det finns inget kvar, inget mer att göra, det bara är så. Några stationer finns kvar och kanske stannar vi innan, kanske inte.
Det medföljande testet vi fick med oss från kliniken är förbrukat, jag har kissat MINUS igen. Småblöder fortfarande och det lilla pyre vi hoppats på droppar sakta sakta ur mig. Diket är djupt och brant men jag kämpar mig uppåt, jag har gjort det förr och jag gör det igen. Det är bara det att denna gång hade vi tyvärr hoppats på att någon byggt en bro över.