”Lev mellan behandlingarna”
Något som många inte tänker på är att de flesta som genomgår IVF ofta har flera år bakom sig av gråt, kamp och misslyckade försök. Känslorna när man misslyckats med en behandling påminner mycket om alla de tidigare gångerna man fått minus på stickan. Skillnaden är att vi denna gång satsat lite mer, både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Fallet blir lite högre så att säga.
Då blodet kom denna gång hade jag inte höga tankar om mig själv, inte ens det här klarar jag av, doktorn serverar allt på ett silverfat och jag misslyckas ändå. D tycker inte att det är mitt fel, han försöker få mig att förstå att man inte kan styra över allt. Om man inte kan bestämma över det hela så kan man inte heller misslyckas. Han kanske har rätt, men då allt hänger på mig och min kropp så är det lätt att känna sig lite mindre bra.
Tidigare i veckan pratade jag med en granntjej som genomgått 6 IVF behandlingar. De har nu adopterat. Tjejen i fråga blev gravid på 5:e behandlingen men det slutade i utomkvedshavandeskap och operation. Hon hade dålig kvalitét på sina ägg och han hade dåliga simmare. Kändes väldigt skönt att prata med någon som genomgått samma sak, samtalet blir på ett helt annat sätt och man behöver inte förklara detaljer. Hon gav oss ett råd på vägen för att orka fortsätta… ”lev mellan behandlingarna”, det känns ganska självklart men ändå inget man tänkt så mycket på. Vi försöker ta fasta på det istället för att bara sitta och vänta på nästa behandling, men det är lättare sagt än gjort.