Den som väntar…
Ja så har det nu gått 40 dagar sedan förra mensen, inte känns den ens som att den är på gång. Jag blir galen av att vänta, det är liksom inte min grej. Egentligen så har jag inget tålamod alls, inte i någonting jag gör. När jag har bestämt mig för något så vill jag att det ska hända direkt! När jag och D målar om hemma så får han göra pill-jobbet med maskering och måla runt fönster. Jag vill rolla, så det blir resultat direkt och händer något. Usch så tråkigt det är att vänta. Jag försöker alltid välja den kö som troligtvis går snabbast eller smartaste vägen där det är minst trafik. Men nu får jag glatt vänta, kan inte påverka någonting alls. Måste erkänna att jag är en aningens stressad över hela situationen.
Annars mår jag rätt så bra för tillfället, jag är glad över allt jag har och än så länge har inte vår relation tagit skada av behandlingen. Tillsammans blir vi nu bara starkare och starkare. Japp det blir vi, det har jag bestämt!
M:Tack det värmer!
F:Kul att du vill läsa,ni är en trogen liten skara som följer oss på vägen. Tack!
Bra bestämt tycker jag! Du ska veta att jag följer det du skriver, du är sååå duktig. Varje gång jag ska gå in på den här sidan försöker jag stålsätta mig och tänker, idag ska jag inte gråta. Det funkar aldrig… inte ens när det bara står sånt här. Även om jag inte har en chans i världen kan förstå, så är jag iaf ledsen för er skull. Och hoppfull förstås. KRAM
Jag blir alldeles varm inom mig då jag läser sista stycket du skrivit. Ni har en speciell plats i mitt hjärta.