Nu har min sprayblödning kommit…jag är alltså inte gravid. Visserligen helt väntat men hoppet fanns ju där, tur som var hann jag aldrig slänga ut pengar på ett test. Jag har fått mail från IVF-kliniken att jag ska fortsätta spraya och invänta blödningen. Detta har jag meddelat idag men de har nog inte hunnit se mailet än. Gissar att jag inom kort ska ta något blodprov för att se hur nedregleringen går. D är förkyld och jag börjar känna kli i halsen och svid i näsan, hoppas jag inte blir snorig. Tänk om snoret bildar en barriär och sprayen inte kan göra sitt jobb?
Ingen sprayblödning än så länge…känns inte ens som att den är på G, kanske borde köpa ett test ändå. Alla dessa test jag har slängt onödiga pengar på. Alla har de hånlett åt mig med ett stort och tydligt MINUS eller ”INTE GRAVID” månad efter månad. D har oftast suttit och väntat med spänning varje gång och blivit besviken. I början grät jag varje månad, sedan någongång för kanske ett år sedan blev jag avtrubbad och tordes inte hoppas. Blev väl en överlevnadsinstinkt. Jag har varit testmissbrukare av både ägglossningstest och gravtest men tagit mig ur det. Dyrt och onödigt, jag vet, men när man vill något så mycket så blir man lite skruvad i huvudet. Till exempel brukade jag tänka ”jag har inte ens haft ett missfall” det är ett tecken på att man är desperat. Även om det så klart inte är något att sträva efter men en liten glimt av att systemet funkar hade ju inte varit fel. Undrar egentligen vad det är för fel på mig?
Jag börjar tro att Suprecur inte fungerar för mig…jag känner ju nästan ingenting. Jag har alltid misstänkt att jag har väldigt höga hormonnivåer i grunden. Kanske måste jag spraya längre eller mer? Mailade till IVF kliniken igår och meddelade spraystart. Har inte hört något än så länge.
Vi har ju haft/har ganska så jobbigt med W, idag var ingen bra dag för honom. Han var grinig, bråkig och strulig. Fick instruktioner från sköterskan att ta det lugnt under behandlingen, inte ta på sig mer än nödvändigt, sova och försöka må så bra som möjligt. Detta pga den fysiska och psykiska belastning det ändå innebär. Jag kan inte låta bli att bli lite stressad över att situationen med W kanske innebär att vi misslyckas. Annars skulle väl inte sköterskan ha sagt sådär?
Första arbetsdagen idag efter 5 veckors semester. Känns skönt att mina arbetskompisar vet vad vi går igenom så behöver jag inte smussla med medicinering eller dölja hur jag mår. D SMS:ade idag och påminnde mig om 14.15 dosen, gulligt tyckte jag:)
Har äntligen fått min medicin för munblåsan och den är på väg att läka…underbart! Äntligen kan jag sova, prata och äta. Dock har nästa biverkning knackat på dörren, jag gråter för minsta lilla. W åkte på läger med sin farmor och farfar imorse. När han åkt så grät jag i floder, det ville aldrig ta slut. Att D sedan skulle åka och jobba hela dagen så bröt jag ihop. W:s kompis kom och knackade på och då grät jag igen.
Ikväll ska jag och D gå ut och äta mat och dricka vin. Det är 23 grader varmt och sol. I morgon kommer W hem igen, jag längtar!
Ännu en dag med sol och besök på stranden. Härligt! Den förbaskade blåsan lever kvar och håller sitt järngrepp i min mun. Har varit på vårdcentralen idag och fått utskrivet en munpasta med kortison. Dock fanns den inte på något apotek på hela stan så jag får vackert vänta ett par dagar till. Det går över all förväntan än så länge med sprayen, jag håller tummarna att det fortsätter. I kväll blev vi bjudna på restaurang av syster med man, som tack för hjälpen med bröllopet, det var väldigt gott och trevligt. Lite synd bara att man måste åka hem vid 19.00 tiden eftersom barnen blev trötta.
Det enda positiva med att inte vara gravid är att man får dricka vin till maten, i alla fall när det är sommar.
Blåsan i min mun plågar mig något så otroligt mycket. Jag kan inte äta, sova, skratta eller prata normalt. Den är nu stor som min lillfingernagel. Det bara måste ha med sprayen att göra. Annars känner jag mig relativt som vanligt förutom de tidigare biverkningarna. Tänk om jag är en av dom som inte märker av den fruktade nedregleringen så värst mycket. Men jag törs verkligen inte ropa hej. Vädret på min sista semestervecka kan man ju inte klaga på i alla fall. I helgen har vi barnfritt men D ska jobba, men ev går vi ut och äter på lördagkväll.
En sak som ständigt återkommer i mitt huvud är hur det kunde bli så att jag och D hamnade här? När vi var på första utredningen för 1½ år sedan och satt i bilen på väg hem var vi väldigt förväntansfulla över att få prova Pergotime. Om jag bara får ägglossning så kommer det att lösa sig, då kommer det att ta sig, det är ju därför det inte blivit något tidigare, det är ju självklart. Jag minns att det sista sköterskan sa till oss var att om det inte lyckas så får vi börja fundera på IVF. Vi tyckte att det var det dummaste vi hade hört, skulle vi behöva göra IVF? Aldrig! Det är ju sådant som bara händer andra, bara vi får en liten knuff i rätt riktning så kommer vi att klara det. Jag menar lite hjälp på traven är ju inte så konstigt.
Nu står vi här, allt känns bara overkligt, konstigt, nedvärderande, misslyckande, orättvist, jobbigt, förnedrande helt enkelt fördjävligt. Nu är vi där vi aldrig trodde vi skulle hamna. Om vi inte lyckas på de 3 försöken vi köpt, hur ska det kännas då?
Så har första biverkningarna givit sig till känna. Hjärtklappning, blåsa i munnen som vägrar läka samt lätta vallningar i natt. I bland känns det som att jag har en liten bebis i bröstkorgen som sprattlar till med ojämna mellanrum fast det är mitt hjärta som slår kullerbyttor. Ringde sjukvårdsrådgivningen igår och fick prata med gynjouren. Läkaren gav mig lugnande besked, extra slagen behövde inte ha att göra med mitt medfödda hjärtfel och är inte farliga. Jag kunde lugnt spraya vidare, härligt! Jag menar, vad skulle hända annars?
I dag har jag varit med syster F, hennes man C och dotter T. Vi har solat, lekt på vår gård, varit på cykelutflykt och matat hästar. I morgon ska jag och W åka till svärmor och plocka blåbär.
En sak som jag funderar på är…undra hur länge jag ska spraya egentligen? Kom inte ihåg vad sköterskan sa, det var så mycket information på en och samma gång.
Har varit på stranden idag och sprayade där, gick bra förutom att jag tappade ner den i sanden. Såg massor av gravidmagar och små bebisar. Nu i eftermiddag så känner jag mig ganska seg och har haft lite hjärtklappning. Eftersom jag har en medfödd hjärtdefekt som kan innebära dubbelslag så vet jag inte om de problemen förstärks då jag sprayar. Fertilitetskliniken öppnar igen den 10/8 och jag måste komma ihåg att maila för att meddela spraystart.
So far so good! Inga biverkningar än så länge, har dock fått några finnar som skulle kunna bero på att jag ska ha mens snart. En sak som slog mig idag var att jag egentligen längtat efter barn sedan jag var ca 10 år. Utbildade mig till barnskötare eftersom jag älskar barn. Blev gravid då jag var 18 men gjorde abort, sörjde i flera år efteråt. När vi sedan bestämde oss för att börja försöka med barn nr 1 fick vi vänta i 1½ lååånga smärtsamma tårfyllda år. Vår älskade W föddes och var så efterlängtad. Åren med honom har varit ganska så tuffa på många plan och min bild av att ha barn har förändrats under tiden. När vi väl bestämde oss för att försöka igen så var vi båda inställda på att det kunde ta tid. Nu har snart 3 år gått, vi har varit på utredning och ägglossningsstörning har konstaterats. Trots ägglossningsstimulerande mediciner har det inte funkat. Dagarna, veckorna, månaderna, åren går. Jag längtar, längtar, längtar.
Det känns som jag längtat efter barn i 20 år, med en paus då vi fick W.
Jag är så nervös att jag ska missa att spraya, glömde fråga vad man gör om man missar. Än så länge så går det i alla fall bra. Pratade med F (lillasyster) imorse eftersom vi inte pratats vid på ett par dagar. Har kännt att vi har behövt tid för oss själva. Påtalade återigen att jag tycker det är roligt för deras skull men att det blir så konkret att inte vi lyckas. Hon försöker förstå, det känns skönt.
En sak som hände idag gjorde att jag blev varse om att vi trots allt är ganska ensamma och att ingen kan förstå, som inte varit här.