Om känslan av att vara ofrivilligt barnlös

Tänk dig att du går i öknen, det är fruktansvärt varmt, så varmt att du inte vet var du ska ta vägen. Solen gassar hela dagen och ingen skugga finns någonstans i sikte. Det enda du ser är sand, sand, sand. För att ta sig framåt är det enda sättet att vandra i den stekheta sanden. Du är helt slut, flåsar och suktar efter att åtminstone fukta läpparna med lite vatten. Du är så hungrig att du inte tror att du orkar ett enda steg till men du måste kämpa. Någon gång emellanåt kommer någon förbi med ett glatt hejarop och säger ”kämpa på, det kommer att ordna sig” sedan är personen borta, lika snabbt som den kom. Du höjer huvudet en aning men bara en kort kort stund. 

Efter flera dagars promenad, fortfarande utan vatten och mat så ser du ett litet litet vattenhål långt därborta i horisonten. Du ökar takten och känner en liten förhoppning om att kanske få en gnutta styrka för att orka fortsätta. När du kommer fram till hålet har allt vatten dunstat, allt är borta, inte ens en endaste droppe finns kvar. En annan person kommer förbi och säger ” Vi får hoppas på det bästa, snart kanske det är din tur”. Och så fortsätter det, du hinner aldrig fram i tid, inte en enda gång till dessa vattenhål. Vattnet hinner dunsta precis innan du kommit fram. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Inget vatten kvar till dig inte, inte denna gång men kanske nästa. 

Du fortsätter att vandra men nu börjar det kännas hopplöst. Kommer du verkligen att orka hela vägen fram, eller är det dags att ge upp? Det mesta går nu på vilja. Det finns inte mycket kraft och energi kvar längre. Helt plötsligt kommer det förbi en person med ett stort vattenglas, tittar på dig och dricker stora ljudliga klunkar. Det ser helt fantastiskt gott ut, din torra hals skriker efter att få smaka. Men det går tyvärr inte, personen kan inte dela med sig, hur mycket den än vill. ”Tyvärr men jag håller tummarna att du snart ska få ditt vatten”. Dagarna går, nu ligger du stilla i den varma sanden och gråter. Du är uttorkad och svag men känner ändå att hoppet stiger något. Kanske är det din tur snart, eller inte. Snart kommer ytterligare en person förbi, med ett lika stort vattenglas. Personen dricker och tycker synd om dig. ”Jag önskar jag kunde dela med mig, men det går tyvärr inte”. Tårarna kommer igen och du försöker slicka i dig den lilla vätskan som bildas från dina ögon. Du ger inte upp, du försöker resa dig, benen känns vingliga och du är alldeles yr. Nu orkar du bara ligga ner och hoppas på det bästa. Ingen vet hur fortsättningen blir för dig, det enda folk vet är att nu är det bara upp till ödet att bestämma hur fortsättningen blir. Alla hoppas, alla tror på dig, alla vill ditt allra bästa men ingen kan göra någonting. Du är ensam, ensam och övergiven. Viljan att fortsätta kämpa minskar i långsam takt för varje minut som går. Ytterligare ett vattenhål dyker upp, kanske om du har tur får du smaka men det återstår att se.

Omstart

Jag har försökt ta fasta på att leva mellan behandlingarna, verkligen försökt! Det har gått ganska så bra faktiskt, vilket har inneburit att jag inte varit så aktiv på bloggen och ej heller på familjeliv. Behövde nog en paus från allt som har med sprutor, vaginala ultraljud, embryon hit och embryon dit, spermier, ägg, biverkningar, hopp, besvikelse och längtan att göra. Men nu är det snart dags för omstart, eller nästan omstart…vi får starta någonstans på mitten denna gång. Loppet är kortare och lite enklare men slutspurten är förmodligen lika hemsk. Så här ligger det till; När nästa mens kommer startar jag med Femanest, ett slags östrogen som ska bygga upp slemhinnan. Efter ca 12-14 dagar blir det vaginalt ultraljud för kontroll. Någon gång efter det är det dags för vaggisar…blä blä blä, men så är det. Vaggisarna ska omvandla slemhinnan så den blir graviditetsbevarande. Sedan blir det återföring av fryst embryo efter några dagar med dessa vaggisar. De 3 frostflingorna vi har är så kallade blastocyster vilket de kallas när de långtidsodlats i 5 dagar. Det är mycket positivt att ha fått blastocyster eftersom man vid en ev. nästa behandling törs vänta längre än förra gången, då har man bättre chans att sålla agnarna från vetet så att säga. Enligt dr S så trodde han att det fanns goda chanser att någon av dessa 3 kunde leda till en graviditet, men jag undrar egentligen vad som styr vilket man tar? Vi försöker förbereda oss på frågan att sätta tillbaka 2.

I helgen har vi varit på bröllop i Uppsala, D:s syster har gift sig. Det var en fin vigsel och en trevlig fest. Lyxigt att bo på hotell och tänka på annat för en gångs skull. Någon gång ska vi gifta oss också men nu har vi ju lagt pengarna på att göra barn istället så det får vänta.

Äntligen fredag

Vi var förra veckan på barnmottagningen för att diskutera W:s fortsatta sömnproblem. Nu ska vi få träffa en barnneurolog och en barnpsykolog. Vad jag förstod så blir det som en neuropsykiatrisk utredning, det känns lite läskigt men samtidigt vettigt. Vi kan inte hålla på att ge sömnmediciner utan att veta varför. Förra veckan var jag och träffade en sjukgymnast som ansåg att W hade sömnfobi, hon föreslog att vi skulle försöka leka oss till sängen. Förslagsvis vara ett nattåg som ska resa heeeeela natten och låter dudunk dudunk dudunk, få in rytmen liksom. Det skulle enligt henne vara bra ur ångestsynpunkt. Det lät som en bra idé tyckte både jag och D. Laddade till tusen föreslog vi att

Jag: Nu startar nattåget som ska resa heeeeela natten ända till Uppsala, kom så ska vi koppla på loket

W: Jag vill sova med pappa

Jag: Men kom så får du visa mig hur ett tåg låter, jag är inte riktigt säker på om jag vet hur det låter

W: Jag viiiiiilll sova med pappa

Jag.:Oj nu startar visst tåget, jag tror det låter dudunk, dudunk, dudunk men jag har ingen lokförare

W: Sluuuuuuuta, jag vill inte vara tåg, jag vill inte sova, jag vill sova med pappa

Till slut lyckades jag få honom att gå upp själv…visserligen som en björn men ändå. Jag tog fram 3 böcker (eftersom sjukgymnasten tyckte att vi skulle begränsa hans valmöjligheter då det är dags för sänggåendet) W bröt ihop totalt, jag hade sabbat alla hans trygga rutiner. Han ville inte alls, verkligen inte alls höra någon av de tre böckerna jag valt. Han satt på golvet och skrek rakt ut i en kvart. Jag fick ligga i hans säng i 1½ timma tills han somnat, det var den kvällen det. Åt helvete med alla tips och ideér, inget annat funkar förutom sömnmedicin så de så. Med andra ord, kanske befogat med en utredning ändå.

Att gå till dagmamman varje morgon är en lång kamp, han vill inte dit. Säger att han inte känner henne. Varje gång sitter han innanför hennes dörr och är ledsen. Senast igår satt vi i hallen på morgonen och jag försökte resonera med honom.

Jag: Men du vet att jag och pappa måste jobba och du måste vara hos I.

W: Men jag viiiiilll inte (det är mycket den pojken inte vill)

Jag: Men du kan ju inte vara hemma själv, det går inte

W: Men jag vill vara arbetslös

Så var det med det. En 5-åring som vill vara arbetslös för att han inte vill till dagmamman.

Nu är det iallafall helg, D har varit borta sedan onsdag och det märks på W. Han blir mer orolig då allt inte är som vanligt. Ikväll väntar tacomiddag och fredagsmys med chokladpudding och nötter. W är ruggit nöjd över att det är mååååånga timmar kvar tills det är måndag och han måste gå till dagmamman igen.

Om livet

 

Ibland brukar jag gå omkring och nynna på den här fantastiska låten, jag bara älskar den! När man jobbar med sjuka människor och deras anhöriga får man ofta sig en tankeställare. Vill jag verkligen att mitt liv bara ska passera i väntan på att få något jag inte har? Egentligen inte så varför inte glädjas åt det jag har? Alltid svårt att ta fasta på men viktigt att ha med sig i svåra stunder. 

 

Det är nu som livet är mitt

jag har fått en stund här på jorden

och min längtan har fört mig hit

det jag saknat och det jag fått

 

Det är ändå vägen jag valt

min förtröstan långt bortom orden

som har visat en liten bit

av den himmel jag aldrig nått

 

Jag vill känna att jag lever

all den tid jag har

ska jag leva som jag vill

jag vill känna att jag lever

veta att jag räcker till

 

Jag har aldrig glömt vem jag var

jag har bara låtit det sova

kanske hade jag inget val

bara viljan att finnas kvar

 

Jag vill leva lycklig

för att jag är jag

kunna vara stark och fri

se hur natten går mot dag

 

Jag är här och mitt liv är bara mitt

och den himmel jag trodde fanns

ska jag hitta där nånstans

 

Jag vill känna att jag levt mitt liv 

”Lev mellan behandlingarna”

Något som många inte tänker på är att de flesta som genomgår IVF ofta har flera år bakom sig av gråt, kamp och misslyckade försök. Känslorna när man misslyckats med en behandling påminner mycket om alla de tidigare gångerna man fått minus på stickan. Skillnaden är att vi denna gång satsat lite mer, både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Fallet blir lite högre så att säga.

Då blodet kom denna gång hade jag inte höga tankar om mig själv, inte ens det här klarar jag av, doktorn serverar allt på ett silverfat och jag misslyckas ändå. D tycker inte att det är mitt fel, han försöker få mig att förstå att man inte kan styra över allt. Om man inte kan bestämma över det hela så kan man inte heller misslyckas. Han kanske har rätt, men då allt hänger på mig och min kropp så är det lätt att känna sig lite mindre bra.  

Tidigare i veckan pratade jag med en granntjej som genomgått 6 IVF behandlingar. De har nu adopterat. Tjejen i fråga blev gravid på 5:e behandlingen men det slutade i utomkvedshavandeskap och operation. Hon hade dålig kvalitét på sina ägg och han hade dåliga simmare. Kändes väldigt skönt att prata med någon som genomgått samma sak, samtalet blir på ett helt annat sätt och man behöver inte förklara detaljer. Hon gav oss ett råd på vägen för att orka fortsätta… ”lev mellan behandlingarna”, det känns ganska självklart men ändå inget man tänkt så mycket på. Vi försöker ta fasta på det istället för att bara sitta och vänta på nästa behandling, men det är lättare sagt än gjort.

Om dagen idag

Den 23/9 var min officiella testdag, alltså idag. Dagen då jag skulle gråta glädjetårar, dagen då jag skulle ringa kliniken och säga ”Tack för hjälpen, jag är gravid, dagen då jag skulle ringa min syster och meddela att vi skulle ha barn nästan samtidig, dagen då jag skulle ringa min svägerska och meddela att vi tillsammans skulle dricka alkoholfritt på K:s bröllop, dagen då jag och D skulle vara lyckliga och han skulle lägga handen på min mage och bara le, dagen då vi skulle ringa våra föräldrar och meddela att ”vi ska ha barn”.

Dagen idag är bara en helt vanlig onsdag som ingen kommer att komma ihåg.

Vad skriver jag här nu då…?

Ja, nu återstår en enda lång väntan. En väntan som känns som en hel evighet. Ingenting händer just nu, allt står stilla. Måste avvakta ytterligare besked från kliniken, undrar om de vill att jag ska ta ett test på onsdag ändå? Lägga 100 kr på att kissa på en sticka som visar det jag redan vet. Men jag är en duktig flicka, jag fortsätter med vaggisarna, jag tar dem precis när de skall tas och jag ligger ned så att inte allt ska rinna ut. Jag törs inte ta några egna beslut. Jag beordrades ju ändå att fortsätta med dessa och testa 23/9. Tiden går låååååångsamt lååååångsamt, inte mycket känns roligt. Vill bädda ner mig och sova fram till nästa chans som, jag vet, kommer att vara minst lika jobbig. Ett steg närmare slutstationen.

Resan är slut för denna gång

Det är höst ute, löven börjar falla det är kallt på morgnarna. Dagarna fortsätter att gå det kan ingen göra något åt, det kommer nya dagar, dagar som man ibland bara vill slippa men det går inte. Det fina 4-celliga embryo som återfördes för 2 veckor sen orkade inte fortsätta. Jag har börjat resa mig ur diket så smått, D är kvar, han hoppades mer, han trodde verkligen på denna gång, det tordes inte jag göra. Ärligt talat så börjar det kännas som att slutstationen närmar sig och sedan finns ingen fortsättning. Det finns inget kvar, inget mer att göra, det bara är så. Några stationer finns kvar och kanske stannar vi innan, kanske inte.

Det medföljande testet vi fick med oss från kliniken är förbrukat, jag har kissat MINUS igen. Småblöder fortfarande och det lilla pyre vi hoppats på droppar sakta sakta ur mig. Diket är djupt och brant men jag kämpar mig uppåt, jag har gjort det förr och jag gör det igen. Det är bara det att denna gång hade vi tyvärr hoppats på att någon byggt en bro över.

Ruvardag 14

Idag är allt nattsvart! Svart, tomt och kallt. Jag fick en liten blodblandad flytning imorse. Nu är det förmodligen kört, allt helvete vi gått igenom helt förgäves. Jag trasas sönder, smulas ner i små små bitar. Ramlar ner i ett djupt dike och orkar inte ta mig upp. Inte idag, kanske någon annan dag. Min kropp vill inte, min själ vill inget annat. Det gör så förbaskat ont att det man vill mest av allt i hela världen inte fungerar. Har gråtit mellan hembesöken idag, stängt in mig på kontoret och känner mig tom. Tom och helt värdelös. Kliniken vill att man väntar och testar på testdag (23/9) ändå. Ska även fortsätta med vaggisarna…men till vilken nytta? Jag orkar inte prata med någon, D får ta telefonen. Orkar inte förklara, berätta, beskriva, hålla skenet uppe,  inte just nu. Nu vill jag bara vara ifred, ensam med D och W. W håller oss uppe nu, han kräver ju sitt med mat och rutiner. Älskade älskade unge, tack för att du finns hos oss nu. Du som älskar oss villkorslöst trots att vi inte orkar vara världens bästa föräldrar på ett tag.

Kanske finns det en liten frostflinga på NUS som får flytta in, men inte än på ett tag. Vi får vänta, ha tålamod.

Ruvardag 13

Jaha, så då hade ytterligare en dag gått. Eftersom ägglossningen/äggplocket var för 14 dagar sedan så borde mensen komma rätt snart. Annars känne jag inget speciellt längre. Har inte mensvärk och inte ont i brösten. Magen är inte svullen längre och jag känner mig helt som vanligt.  Har haft en lite lugnare dag idag, jobbat till 14.00 och hunnit vila i soffan. Skönt! W har fått för sig att det bara är pappa som duger vid kvällsnattningen. D har tagit läggningen varje kväll i flera veckor, jag är så imponerad över hans enorma tålamod. Å tålamod det vet vi att vi behöver i denna situation. Utan D hade jag aldrig klarat det här.  I kväll ville dock W sova med mig…och det gick bra! Han strulade ingenting och lade sig och sov direkt efter kvällsboken. Vilken känsla! Bara de som har barn som strular när de ska sova vet vad jag pratar om. Tänk de som har det så här varje kväll, barnen somnar utan tjafs och kanske tillochmed utan att mamma eller pappa ligger där. Oj vad lyxigt!

Ja ja, jag vet jag ska inte gnälla. Jag har världens bästa sambo, jag älskar mitt barn mer än allt annat, vi har båda jobb och ett hus vi trivs jättebra med! Men det är också skönt att få vräka ur sig lite skit ibland.

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu