Denna väntan…ahh är såååå less. Idag är en jobbig dag, det går verkligen upp och ner. Tiden segar sig fram och just nu vill jag bara veta. Positivt eller negativt, jag vill veta nu! Nu! Inte vänta orkar inte vänta. Har haft en stressig dag på jobbet, W kan inte sova och verkar må sämre igen. Fick dock veta att W:s kompis storasyster har gjort operationen och att det troligtvis var en godartad tumör. Hon verkar må bra och det känns skönt. Har idag ringt en sjukgymnast för att få hjälp med W:s sömnfobi. Nu griper vi efter halmstrån.
Livet som ofrivilligt barnlös är inte att leka med. Tålamod, tålamod, tålamod…har man inte det går man under.
Vi har fått besked om att vi har 3 små frostflingor i frysen på sjukhuset. Hi, hi, hi nästan trillingar…fast ändå inte. Konstigt det här. I dag känns det positivt och bra, om nu denna behandling inte lyckas så gör vi ju ett frysförsök nästa gång. Detta gör man i en ostimulerad cykel vilket innebär att vi får en till chans utan att jag måste gå igenom hela hormonresan. Jippie!
Om inte dessa 3 nedfrysta embryon används så måste kliniken enligt lag kasta dessa 2014-09-07. Känns väldigt märkligt. Bara sådär, kasta dem i soporna. Hur då? Tillsammans med sköterskans ouppätna makaronpudding eller?
I dag fyller jag 31 år. Har haft fika för familj och släkt, fått bra presenter och många fina blommor. Vaknade imorse av kraftig mensvärk och tänkte att nu är det kört. Tog en tablett och tänkte…ja ja passar perfekt, börjar störtblöda och släkten kommer och grattar. Men peppar peppar än så länge ingen blödning.
Fick veta idag att W:s kompis storasyster som är 8 år har en hjärntumör, man vet ännu inte om den är ofarlig. Hon ska opereras på tisdag…idag känns allt relativt, idag har jag perspektiv på saker och ting.
Kram till henne
Idag är det en vecka sedan vi fick tillbaka embryot. Undrar sååå vad som hänt under tiden, kanske har det fortsatt att utvecklas och vill stanna, kanske inte. I morse vaknade jag av att jag grät, hade visserligen drömt mardröm om W som försvunnit, men i drömmen kom även andra känslor fram. Jag minns att jag låg på gräsmattan och skrek rakt ut. Jag orkar inte mer!!!!! Varför ska vår son ha reflux? Varför ska vi måsta göra IVF för att få barn…om det ens lyckas. Varför måste vi betala för det som andra får gratis? Varför räcker det inte med motgångar för oss nu?
Annars känner jag inte så värst mycket, magen är uppsvullen som en ballong. Det sticker till emellanåt vid vänstra äggstocken och jag har molvärk på kvällarna. Jag vaknar rätt tidigt på morgonen och känner mig pigg, har fått finnar och är lite mer hungrig. Men varför ens analysera då jag ändå vet svaret? Kanske för att jag ändå inte har givit upp hoppet?
W älskar småbarn, särskilt en pojke hos dagmamman som är 1 år. Han sköter om honom, kramar honom och hjälper honom. Pojken, som heter Henry, tycker så väldigt mycket om W också. Jag tror W kan bli världens bästa storebror.
Förra veckan säger W till mig när vi ska sova
- Mamma, hur gammal är jag när Henry är 75 år?
- Sov nu
- Men, mamma sääääg
- Näe
- Men åhhh, jag är ju 5… och Henry är 1…..då är jag ju 79 när han är 75
Vilket geni man har till barn!
Livet börjar rulla på, har nu jobbat ett par dagar. Först idag kunde jag gå lite snabbare och är inte riktigt lika andfådd men supersvullen över magen. Känner molvärk i magen som precis lika gärna kan bero på att jag är öm och pumpad med hormoner. Det sägs att graviditetssymptom inte alls är att lita på när man gör IVF, allt kan bero på att hela kroppen är i gungning, så därför är det bara att sluta försöka analysera minsta lilla känning. Längtar inte det minsta till tesdagen, vill inte veta att vi misslyckats. Jag går hellre och ruvar och är låtsasgravid, då är man ju sådär lite halvt lycklig iallafall. Tyvärr så tror nog varken jag eller D att det ska gå vägen denna behandling, det skulle vara för bra för att vara sant. Näe jag inväntar mensen, gråter av mig och kastar mig in i elden igen.
Har hört att ruvardag 0 är den dagen man får tillbaka embryot, vilket då borde betyda att jag är på ruvardag 2. Men det struntar jag i. Jag säger iallafall att jag är på ruvardag 3, det känns bättre. Jag undrar såååå hur det går ”där inne”, om pyret fortsätter att dela sig och utvecklas eller om det redan är kört. Men jag får ge mig till tåls, 17 dagar kvar till testdag. 16 dagar kvar med vaggisarna…dessa vaggisar, finns det verkligen inget annat? Man får välja mellan att stoppa in den i slidan eller ändtarmen. De ska tas 3ggr/dag och med ungefär samma intervall som nässprayen. I ändtarmen blir det visserligen inget kladd men är hur otrevligt som helst och om man väljer slidan så måste man helst ligga ner i ca 30 minuter. Detta betyder alltså att på morgonen måste jag ställa väckarklockan på 6.00 kliva upp, stoppa in vaggisen och gå och lägga mig igen. När jag är på jobbet och i vissa fall är hos en patient så har jag ingen aning om hur jag ska göra.
Helgen har varit lugn. Vi har inte gjort något särskilt, jag har mest sovit, vilat, legat i soffan och ätit. Jag är så fruktansvärt hungrig hela tiden, och illamående. Precis som i början på en graviditet. Magen är uppsvälld som en ballong och jag ser verkligen supergravid ut. Vet bara inte hur jag ska dölja det? Visserligen inte så konstigt med tanke på att dr S sade att äggstockarna är stora som knytnävar första 2-3 veckorna. En del säger att svullnaden lägger sig efter ett par dagar, jag hoppas verkligen på det sistnämnda.
I morgon ska jag iallafall jobba, känns ganska bra men svårt då mitt jobb innebär en del lyft och inte är ett dugg stillasittande. Får bestämma mig för att inte ha så höga krav på mig själv nu, men det är svårt!
I dag är jag nästan gravid, men bara nästan. Ett litet 4 celligt embryo bor inne i mig nu. Snälla lilla gryn fäst, fäst, fäst! Bo in dig, gosa fast i min livmoder. Du är sååå efterlängtad lilla pyre.
Av 18 ägg var 7 st för små för att ens kunna bli befruktade, så egentligen kan man säga att av 11 ägg så blev 8 befruktade. Det som enligt någon sorts celldelningstabell var bäst och delade sig snabbast bor nu i mig. De övriga 7 ligger kvar i värmeskåpet på kliniken. Beroende på hur de fortsätter att utvecklas så kanske vi även får några till frysen, men det är inte säkert. Var lite rädd att jag blivit överstimulerad, har sovit, sovit, sovit, mått lite illa, varit helt uppsvälld och blivit lätt anfådd. Dr S gjorde ultraljud idag och det såg helt okej ut, men om det tilltar så måste jag kontakta sjukhuset så fort som möjligt. Nu är det i alla fall bara att vänta, testdag är 23/9…en hel evighet kvar. Jag får nu närmaste 2 veckorna inte cykla, bada, rida, åka motorcykel (hur jag nu ska klara av att vara utan det=), ha samlag, basta eller anstränga mig hårt fysiskt. Jag passar på att ligga mest i soffan och D får passa upp mig, det tycker jag att jag är värd. Tidigare i veckan hade D gjort min matlåda och när jag öppnade salladsburken hade han skurit hjärtan av morotsbitar, jag blev så hormonellt rörd och började fnissa i personalrummet. Det kanske är som jag läst någonstans att de par som genomgår IVF har en starkare relation och därmed har lättare att hålla ihop…puss på dig D, jag älskar dig!
Jag känner mig stolt, trött och överkörd av en ångvält. Dagen börjar med att vi anländer till IVF kliniken 8.20. Får sitta och vänta till ca 8.40 sedan kommer receptionisten och vi får anmäla oss och visa legitimation. Sedan är det bara att punga ut med 46.000 kr (3000kr är betalt sedan tidigare). Ungefär vid 8.50 får D lämna sitt prov och ca 9.15 hämtar en sköterska oss till ett rum där även ett annat par ligger med fördragna skynken. D berättar att han varit tvungen att be sköterskan förtydliga en siffra i hans personnummer, vore ju inte så kul om de förväxlade detta prov…de är ju trots allt bara människor de med. Jag får lägga mig på en säng med en värmedyna på magen och får smärtstillande och lugnande. Jag somnar en stund och får sedan en nål i armen. Paret som ligger bredvid oss får komma in först, killen verkar följa med men avviker efter en kort stund, för att gå och handla? När tjejen kommer tillbaka sitter killen och väntar, hon pratar tyst med honom och berättar att det kommer även att bli microinjektion för deras del (=när spermien mha en nål förs in i ägget) Efter en stund verkar hon få ont och klagar lite till killen. Hjälp! Först vid 11.00 kommer en sköterska och hämtar oss, D är riktigt less vid det här laget. Jag får börja med att gå på toaletten och får sedan lägga mig i en gynstol med värme. Vi får återigen uppge våra namn och personnummer till en sköterska som sitter i en lucka bredvid och tar hand om äggen. Sköterskan som är med oss tar på mig ett par fula, vita knästrumpor och doktorn lägger mörkgröna skynken över båda mina ben…varför då tänker jag, ska det stänka blod? Jag får en dos morfin och det snurrar i huvudet, dr S för in ett instrument, tvättar och förbereder, han lägger lokalbedövning i livmodertappen på både höger och vänster sida. Usch vad obehagligt, det gjorde lite ont men var hanterligt. Sedan tar han fram en ca 30 cm lång nål!!!! Va! Jag ber om att få mer morfin innan den där ska föras in, sköterskan och doktorn fnissar lite och säger att de bara testar om det fungerar, jag ska få mer morfin, en ännu högre/tyngre dos. Det snurrar lite till, D sitter bredvid i en grön operationsrock och håller mig i handen.
Doktorn börjar och det känns nästan ingenting, jag bara ligger och njuter av den sköna känslan av att inte bry mig om någonting. Plötsligt säger dr S att det finns många blåsor och att vi förmodligen får ut många ägg. De fyller rör efter rör och skickar vidare till hon i luckan, som uppdaterar hur många ägg hon fått in. Vi hör att hon säger – Nu är det 5 ägg…-8 ägg osv. Jag känner att jag blir lycklig där jag ligger med benen i vädret. Yes! Det finns möjlighet att det här nu blir av iallafall. Vips så är det klart, jag får ta på mig kläderna och vi går tillbaka till vårt rum. Sedan får vi fika, jag är hur hungrig som helst. Efter en liten stund kommer sköterskan in och meddelar att de fått ut 18 ägg!!!! Fatta vad duktig jag varit 18 ägg!!! Helt otroligt, jag som trott att det kanske skulle bli max 5-10 stycken. Preliminärt återinförande även kallat embyo transfer (ET) är planerat till fredag kl. 13.40. Dr S ringer på fredag ca 11.00 och meddelar om det utvecklas toppen bra och det istället blir långtidsodling och återinföring på måndag. Långtidsodling är positivt eftersom det då är chans att man hittar ett ännu bättre embryo. Graviditetschanserna ökar då. Sedan får vi åka hem och nu är det bara att vänta på vidare besked på fredag. Heja heja D:s krigare, nu är det upp till dem, och mina ägg förstås, att kämpa på i ett lab på sjukhuset. Undrar hur det går, vad som händer i skrivande stund? En sak är iallafall säker, D:s små kämpar är på ett riktigt kalas idag!
Har idag varit på mitt andra VUL. Dr T hittade ett flertal äggblåsor på högra äggstocken och trodde man skulle få ut ca 5-10 ägg på den. På den vänstra äggstocken fanns något färre. I dag 14.15 tog jag min sista nässpraydos för den här behandlingen. I kväll ska jag inte heller ta någon puregonspruta utan endast ägglossningsspruta (Ovitrelle). På onsdagmorgon kl. 8.30 ska vi infinna oss på IVF klinken, jag kommer att få mediciner och lugnande. D ska lämna sitt bidrag och kring 10.00 förväntar man göra äggplocket, vilket skulle ta ca 30 min. Vid lunch får vi åka hem.
Jag känner mig ganska så positiv idag, Dr T talade så väl om våra chanser…att vi var i en gyllene klass för sig, eftersom vi redan har ett barn. Det betyder att vi har något högre chans än om man inte alls vet om det fungerar. I dag har jag kännt mig ganska så uppblåst, öm kring äggstockarna, illamående och trött. Jag gruvar lite för ägglossningssprutan eftersom nålen är både längre och grövre. Av vad jag förstått så gör den ganska ont också. Äggplocket verkar även det vara ganska så jobbigt…huvva.
I dag har varit en ganska så bra dag. Har varit på stan med D och W, har fikat med mamma och pappa och varit på innebandy. Helgerna är räddningen i allt elände, fick dessutom sovmorgon. D sover med W i ett annat rum så jag ska få sova ordentligt vilket känns superbra. Har dock lite dåligt samvete för att jag snusar. Dr T på IVF kliniken har sagt att det kan påverka våra chanser, men jag har lite svårt att sluta när det är jobbigt. Han har ju även sagt att det inte är avgörande för resultatet, men ändå. Jag orkar bara inte sluta just nu. Många låter ju till och med bli alkohol under behandligen, jag har valt att leva som vanligt och unna mig ett glas vin till maten. Man är så uppfylld och påverkad ändå och då tror jag det bästa är att inte vara alltför hård med sig själv.
Det värker lite mer i äggstockarna efter dosjusteringen men inte så att det blir olidligt, tänk om det inte har givit tillräckligt resultat? Jag är livrädd att VUL ska visa att vi måste skjuta på äp ytterligare. Jag läste någonstans att man fyller de utplockade äggblåsorna med vätska efter äggplocket och att man därför har så ont i 1-2 dygn efteråt. Usch! Det börjar närma sig, jag gruvar men ska även kännas skönt att inte behöva proppa i sig en massa mediciner.
Nu är det dags att preparera sprutan, igår tömde jag första ampullen, kändes bra!